Förlossningsberättelse

Postat av Cassandra den 2010-11-12 00:14:24


Tänkte då ge er berättelsen, så har jag de liskom gjort! För de känns som om jag inte kommer ha den här tiden som jag har just nu på ett tag :P haha!

Allt började ju den dagen när jag åkte in, alltså i lördags den 6 november 2010. Då upptäkte de att de inte fanns så mycket fostervatten. Men hon trodde att de var maskinens fel men ville ändå att vi skulle vänta till måndagen och göra ett ultraljud.

Så på måndagen ringer dom från ultraljudet och frågar om vi ville komma på eftermiddagen på måndagen eller på tisdag förmiddag. Men självklart ville vi komma på måndagen, Christofer skulle jobba på tisdagen.

Så vi åker och lämnar Josefin hos sin farmor och farfar och vi åker in. Jag tog med mig väskan om något skulle hände. Men jag visste att de var saker som fattades. Men tog med mig den ändå. För under hela tiden sen jag kom hem från Huddinge på lördagen så har jag haft sammandragningar som de kallade jag hade. Men jag tyckte de var mer som värkar för verkligen allt drog ihop sig och gjorde mycket ondare. Inget hjälpte liksom, tog alvedon, badade. Inget funkade. Så jag bestämde att jag skulle gå in till spec mödravården innan och rådfråga innan ultaljudet. Även hade slemproppen gått under söndagskvällen.

När vi kom till Huddinge den 8 november 2010 så började vi med att gå ner till Spec för vi var tidiga. De skulle prata med förlossningen och vi betsämde att jag skulle upp till ultraljudet och kolla vad som sas där och sedan gå ner igen. Om spec skulle hunnit stänga skulle vi gå till förlossningen. Hade fortfarande värkar typ var 10 minut. Fick stanna upp när jag gick för att de gjorde så ont.

På ultaljudet så såg man att de knappt fanns någo fostervatten och att hans vikt stannat av och på 3 veckor blivit en avvikelse på -22% istället för -3%. Så vi gick ner och spec hade inte hunnit stänga. Då fick vi gå på kontroll hos förlossningen och kolla CTG och sen så skulle dom prata om ultaljudet. Efter en timme kommer dom in igen och berättar att de kommer bli en igångsättning. Men under graviditeten har jag och en läkare pratat om att om de skulle bli en igångsättning så skulle de bli kejsarnsitt istället. Så de går och kollar upp exakt vad vi hade pratat om och sen kom dom tillbaka och sa att vi skulle bli inskriva till ett förlossningsrum för att han måste komma ut nu.

Väl inne i rummet så kommer sedan läkaren in, och de var som tur var den läkaren som jag betsämt denna plan med. Och hon förstod mig. Men frågade mig om hon fick känna om jag var öppen något eftersom jag ahde regelbudna värkar. Visst fick hon de och då berättade hon att jag var öppen nästan 4 cm och att min kropp var inne i ett förlossningsarbete. Och att de då ej ville att jag skulle kejsarsnittas. Då kom alla gravhormoner och jag berättade hur jag kände en oro över barnet i magen och blev ledsen. För de berättade innan att han avr så pass liten att han ev inte skulle orka en förlossning och berättade att min moderkaka ej utvecklas på slutet, att den typ fått en havandeksapsförgiftning, så de är därför han verkligen måste ut.

Så de blir massa diskutioner om för och nackdelar. Och jag går tillslut med om att gör ett försök till en vaginal förlossning. Kl är då runt 22.00 och jag är fortfarande öppen 4 cm. Sen började värkarna komma tätare och jag får ryggbedövning. De var hur skönt som helst, helt underbart. Sen skulle de sätta in en slang som skulle mäta värkarna (dom gör ofta de på de som har ett kejsarsnitt sen innan). Sen bad dom oss vila för vi båda var helt slut och kl närmnade sig kavrt över 1.

La mig till rätta i sängen och känner hur bedövningen börjar släppa mer och mer. Jag visste att trycket inte skulle försvinna, men de andra. Barnmorskan kom in och kollade till bedövningen och gav mig lite till. Sen bad hon för undersöka och kolla hur öppen jag var och då var jag öppen 6 cm. Men jag känner ingen förbättring med bedövningen utan värre. Och de blev bara värra. Men tillslut stod jag ej ut med smärtan och barnmorskan ville kalla ner narkosläkaren igen. Jag sa att de är något annat. Då undersöker hon mig igen och säger att de är dags att föda barn, 2-3 krystvärkar senare var han född, våran underbara son Lexus.

Så från 6 cm till han var född tog de 30 minuter. Så nu i efterhand känns de skönt att man valde vaginal förlossningen efetrsom de ändå gick så bra och att han mådde så bra och klarade av de så himla bra. han ville helt enkelt ut! :)

Och nu i efterhand känns de skönt att jag åkte in i lördags och att vi gjorde ultraljudet i måndags. Tänk om jag väntat in i de sista hemma. Undra hur de gått då, undra om han hade fötts hemma eller om jag hade åkt in i tid :P De får vi aldrig veta. Men nu är våran helt underbara son född! Våran prins, vårt andra mirakel :) De jag ska tillägga att denna upplevelse var helt underbar.

Så detta är min lilla berättelse! Den 9 november 2010 kl 01.55 föddes Lexus Erik Hans Mikael. Vägde 2535g och var 47cm lång!



Förlossningsberättelse: Bebis nr2 | 11 kommentarer